No one wants to be the last one there

Alla är vi rädda för något. Men en rädsla som jag tror väldigt många delar är, rädslan att stå ensam kvar. Rädslan att behöva se alla nära och kära gå vidare med sina liv och själv stå kvar och trampa vatten, för att hålla huvudet ovanför ytan, utan möjlighet att ta sig framåt. Jag har varit där, jag kanske t.o.m är där ännu?

Men jag har även lärt mig att det ända man kan göra, är att ta tag i det. Hitta sin egen väg. För att sedan se vilka som är beredda att följa efter eller åtminstone hålla ett öga på en så man inte tar sig vatten över huvudet. Det är de som hjälper en våga ta första steget på den nya vägen, efter att ha fått bakslag igen och igen. De som hyllar ens mod att våga chansa. Ens riktiga vänner.